Många vet att jag fått en diagnos nyligen ...men det många inte vet är hur man kämpar med denna sjukdom hela tiden . Först va det att smälta att man fått diagnosen  samtidigt som de satte in en massa mediciner,  prova vad som passar mig och när jag va  uppe i rätt dos. NU är jag på rätt dos tack och lov för det har varit från sängliggande i flera dar pga depression eller ångest till att va som en zombie .... den tiden va jättejobbig men det va det värt,med tanke på hur mycket bättre jag mår idag   Denna diagnos kommer jag ha resten av livet men tack vare rätt medicinering och hjälp från läkare och kurator så kan jag ha ett normalt liv ..... men kommer alltid ha dessa upp och nedgångar , depressioner och ångest men mycket mer sällan och min impulsivitet har blivit mycket bättre   Min kontakt med sjukvården har varit under 4 år , bett om hjälp men det va inget fel på mig , eller fel och fel men har känt länge att det är nått , va t.o.m på ryhov och det va väl där det börjades med en  utredning.... ett år senare fick jag diagnosen Bipolär ..... åh äntligen fick jag svar på många frågor som jag burit på !! NU började allt att rulla på ....äntligen !! När de gick igenom min vårdjournal så blev det fart på dem minsann ... här har jag sökt hjälp under år och blivit nekad utredningar , men det är ju som det är, men visst kunde mitt liv sett annorlunda ut om jag fått hjälp tidigare    Första ggr när min läkare visade va hon skrivit på mitt sjukintyg fattade jag verkligen att det va ju verkligen så här .... jag är psykiskt sjuk och har t.o.m papper på det ...... nu va det många tankar ... kan jag jobba igen , kan jag ha ett fungerande liv överhuvudtaget ??? Allt har ju tagit sin tid men ni vet att jag gick ut med att jag fått en diagnos , det kändes jätteskönt.. inte för att ... åh tycker hon synd om sig själv ? Vill hon ha medlidande osv... tragiskt men sant !!! Att jag gick ut med det va när jag smällt detta och känner att det är inte så att jag är helt sinnesrubbad utan har en sjukdom som är ett stort handikapp....men  jag är emma ändå   Jaaaa vem är Emma då ??? Den maniska tjejen som jobbar 120% , tränar , har barn på 50% , städar , lagar mat i massor och ska hinna med ett par koppar kaffe oxå med människor som inte gav mig ett skit förutom ångest !! Eller är jag den deppiga med humörsvägningar som skiter i det mesta ??? Näää det är inte Emma nått av det , då är jag inne i mina skov som det kallas ( sjukdomsperiod) Det va detta som jag trodde va jag men nu när jag fått hjälp så känner jag tydligt när jag är på väg åt ena eller andra hållet- Nu vet jag vem emma 'är och när det är sjukdomen !!! Några har säkert sett tatueringen jag la ut på fb med mamma och pappa ... det är efter våran tuffa tid och de har alltid stått vid min sida och aldrig tvivlat på att allt blir bra , utan dem vet jag inte hur det hade gått överhuvudtaget faktiskt  NU är jag med i en grupp där vi alla är så lika  och stöttar varann till 100% - all kärlek till er   NU är det soffdax men det kommer att komma fler inlägg när jag har tid och lust och ni som inte vill veta läser helt enkelt inte , så svårt va det   Skulle va skönt att folk som jag kallar dem   inte springer runt och undrar varför jag är sjukskriven , varför kan hon inte jobba som är så pigg jämt ??? Ja detta är bara en bråkdel av allt och jag orkar inte med sån skit, har annat att tänka på som betyder så mycket mer och ni som är nyfikna på mig eller min livssituation är välkommen att fråga , för trots allt så är det faktiskt jag som har svaren